Det är nog 15 år sen jag yogade första gången. Jag hade en danslärare på gymnasiet som yogade med oss. Det va inget avancerat. Andning och solhälsningar är vad jag minns mest. Vi fick som hemläxa att göra 10 solhälsningar om dagen, å jag tror nog inte jag gjorde den läxan en endaste gång.
Det va alltså inte kärlek vid första ögonkastet för mig å yogan. Jag har alltid dragits till yogan men aldrig förut kunnat identifierat mig som en yogi. Yogan har funnits där, men inte gett mig så mycket mer än fysiska upplevelser. Sen blev jag gravid januari 2013 å genom det så blev jag sakta men säkert förälskad på riktigt i den fantastiska yogan. Jag vet inte om det är jag som ändrat mig eller om det är yogan. Kanske har vi båda närmat oss varandras världar. För jag tycker att det hänt så mycket inom yogan. Från allvarsam å strikt till lekfull och inspirerande. Å nu är jag en av de där flummiga som kan känna prana flöda i mig och bli rörd av allt som händer inuti min kropp. Tänk ändå vad fysisk aktivitet kan göra med våra känslor. Vilka har liksom inte efter ett träningspass varit på så sjukt mycket bättre humör än innan?!
Så låt din kropp flöda. Bry dig inte så mycket om hur det ska se ut. Andas, känn efter å tacka dig själv för din fantastiska kropp.
Namnste vänner ????
Senaste kommentarer